Obehagligt Uppvaknande
Jag kommer inte alltid vara seriös i den här bloggen. Ganska ofta kommer mina inlägg mest handla om trams (eftersom jag själv har svårt för bloggar som bara ska behandla tunga känslor).
Men det kan komma ord som verkligen är från hjärtat - på riktigt.
De som känner mig väl vet att jag, under ett gäng år, befann mig i ett förhållande som var extremt destruktivt för mig. Jag vet inte hur mycket det syntes, hur ont jag mådde på insidan och hur jag slet för att det skulle funka (för att hela tiden få skit för saker jag inte gjort men hela tiden fick skulden för) men jag vände nästan ut och in på mig själv. Nu såhär i efterhand kan jag inte begripa hur länge jag lät det hålla på. Men hur jobbigt det än är att inse så föll väl även jag för alla gamla klyschor.
En vän sa till mig en gång, när hon beskrev sitt eget dåvarande ganska destruktiva förhållande: "Det är ju bra när det är bra!" Och det är precis så man jobbar när man är i den situationen. Man jagar nåt ljust och skimrande som, i ärlighetens namn, ALDRIG kommer!
Jag vill inte skriva om den här personen i min blogg. Dels för att han inte är värd det, alls. Dessutom känns det, ändå, lite beklämmande att skriva skit om någon (om det inte är typ Hitler eller Fritzl eller nån sån lirare).
MEN... höromdagen hände nåt som faktiskt fick mig att vakna upp och känna mig väldigt illa till mods.
Jag och min mamma var ute på långpromenad och vi gled in på min före detta pojkvän.
Hon sa då: "Om det skulle vara så att du träffar en kille som får dig att må dåligt så mycket du vara ärlig med det och berätta! Annars skapar man en relation med nån som behandlar dig illa och det känns ju hemskt!"
Fyfan vad det tog. Inte det mamma sa, för det har hon alldeles rätt i.
Det som brändes var min egen insikt; Jag hade i så många år, skyddat en människa som gjorde mig så fruktansvärt illa. Jag berättade inte hur förjävligt det var för att jag ville skydda honom.
Hur sjukt är inte det?!? Hur långt nere på självrespekt-skalan är man då??
Jag känner mig som en hamster springades i ett hjul när jag tänker på de här åren. Vafan höll jag på med??? Hur kan man låta sig själv sjunka så lågt?! Hur kunde JAG låta det gå så långt att jag till slut skyddade människan som fick mig att kräkas p g a sån allvarlig magkatarr??
Och hur kunde jag låta min familj, mina närmaste, gå runt i nån sorts ovetskap??? Jag skäms när jag tänker på det!
Det är ett mysterium! Ett STORT mysterium!
Jag borde be alla mina kära om ursäkt för det var inte bara min föredetta pojkvän som inte var ärlig.
Utan även jag.
Men det kan komma ord som verkligen är från hjärtat - på riktigt.
De som känner mig väl vet att jag, under ett gäng år, befann mig i ett förhållande som var extremt destruktivt för mig. Jag vet inte hur mycket det syntes, hur ont jag mådde på insidan och hur jag slet för att det skulle funka (för att hela tiden få skit för saker jag inte gjort men hela tiden fick skulden för) men jag vände nästan ut och in på mig själv. Nu såhär i efterhand kan jag inte begripa hur länge jag lät det hålla på. Men hur jobbigt det än är att inse så föll väl även jag för alla gamla klyschor.
En vän sa till mig en gång, när hon beskrev sitt eget dåvarande ganska destruktiva förhållande: "Det är ju bra när det är bra!" Och det är precis så man jobbar när man är i den situationen. Man jagar nåt ljust och skimrande som, i ärlighetens namn, ALDRIG kommer!
Jag vill inte skriva om den här personen i min blogg. Dels för att han inte är värd det, alls. Dessutom känns det, ändå, lite beklämmande att skriva skit om någon (om det inte är typ Hitler eller Fritzl eller nån sån lirare).
MEN... höromdagen hände nåt som faktiskt fick mig att vakna upp och känna mig väldigt illa till mods.
Jag och min mamma var ute på långpromenad och vi gled in på min före detta pojkvän.
Hon sa då: "Om det skulle vara så att du träffar en kille som får dig att må dåligt så mycket du vara ärlig med det och berätta! Annars skapar man en relation med nån som behandlar dig illa och det känns ju hemskt!"
Fyfan vad det tog. Inte det mamma sa, för det har hon alldeles rätt i.
Det som brändes var min egen insikt; Jag hade i så många år, skyddat en människa som gjorde mig så fruktansvärt illa. Jag berättade inte hur förjävligt det var för att jag ville skydda honom.
Hur sjukt är inte det?!? Hur långt nere på självrespekt-skalan är man då??
Jag känner mig som en hamster springades i ett hjul när jag tänker på de här åren. Vafan höll jag på med??? Hur kan man låta sig själv sjunka så lågt?! Hur kunde JAG låta det gå så långt att jag till slut skyddade människan som fick mig att kräkas p g a sån allvarlig magkatarr??
Och hur kunde jag låta min familj, mina närmaste, gå runt i nån sorts ovetskap??? Jag skäms när jag tänker på det!
Det är ett mysterium! Ett STORT mysterium!
Jag borde be alla mina kära om ursäkt för det var inte bara min föredetta pojkvän som inte var ärlig.
Utan även jag.